NOVELL.

Gåvan

(1) Waldo Jeffers hade kommit till vägs ände. (2) Det var nu i mitten av augusti, vilket innebar att han inte hade träffat Marsha på drygt två månader. (3) Två månader, och allt han hade att komma med var tre sönderlästa brev och två mycket dyra fjärrsamtal. (4) Det var sant att när skolan hade avslutats och hon hade återvänt till Wisconsin, och han till Locust, Pennsylvania, hade hon svurit på att vara trogen, åtminstone till viss del. (5) Hon skulle dejta ibland, men bara för nöjes skull. (6) Hon skulle förbli trogen.

(7) Men den senaste tiden hade Waldo börjat oroa sig. (8) Han hade svårt att sova på natten och när han gjorde det hade han hemska drömmar. (9) Han låg vaken på natten och vred och vände sig under det plisserade sängtäcket med tårar i ögonen. (10) Han föreställde sig Marsha och hennes svurna löften som besegrats med sprit och smekningar av någon neandertalare. (11) Han föreställde sig hur hon och slutligen gav efter för allt. (12) Detta var mer än någon människa stod ut med.

(13) Bilderna av Marshas trolöshet plågade honom. (14) Dagliga sexuella fantasier om hennes otrohet översvämmade han tankar. (15) Och grejen var, de skulle inte förstå hur hon fungerade. (16) Han, Waldo, var den enda som förstod det. (17) Han hade instinktivt fattat varje liten del av hennes innersta jag. (18) Han hade fått henne att skratta. (19) Hon behövde honom, och han var inte där.

(20) Han fick idén på torsdagen innan Komedifestivalen skulle gå av stapeln. (21) Han hade just klippt och kantskuret Edelsons gräsmatta för 15 kr och kollat postlådan för att se om det var något från Marsha. (22) Det fanns inget förutom ett informationsblad från America Aluminium som undrade över hans markisbehov. (23) Åtminstone brydde de sig tillräckligt för att skriva.

(24) Det var ett New York-företag. (25) /---/ (26) Plötsligt slog det honom. (27) Det var sant att han inte hade tillräckligt med pengar för att resa till Wisconsin på det traditionella sättet, men varför inte posta sig själv. (28) Det var absurt enkelt. (29) Han skulle skeppa sig som paketpost, specialleverans. (30) Följande dag gick Waldo till köpcentret för att inhandla den nödvändiga utrustningen. (31) Han köpte maskeringstejp, en häftapparat och en en medelstor kartong som passade perfekt för en person i hans storlek. (32) Han bedömde att han med ett minimum av stötande och knuffande kunde resa ganska bekvämt. (33) Några lufthål, lite vatten, kanske lite snacks, och det skulle troligen vara lika bra som att resa turistklass.

(34) På fredag eftermiddag var Waldo redo. (35) Han var ordentligt inpackad och Posten hade lovat att plocka upp honom runt tre. (36) Han hade skrivit “ömtåligt” på paketet och när han satt ihopkrupen inuti vilandes på kudden som han eftertänksamt packat med, försökte han föreställa sig den vördnad och lycka som Marsha skulle känna när hon öppnade dörren, såg paketet, gav dricks till budet och öppnade det för att äntligen träffa sin Waldo igen. (37) Hon skulle kyssa honom och sedan kunde de kanske se en film. (38) Om han ändå hade kommit på detta tidigare. (39) Plötsligt greppade ett par grova händer i paketet och han lyftes upp. (40) Han landade med en duns i en lastbil och var nu på väg.

(41) Marsha Bronson hade precis lagt håret. (42) Det hade varit en slitsam helg. (43) Hon var tvungen att påminna sig om att inte dricka så där mycket. (44) Bill hade dock inte haft några problem med det. (45) När det hela var över hade han sagt att han fortfarande respekterade henne och att det sannerligen var naturens gång, och även om han inte älskade henne, kände han för henne. (46) Och att de trots allt var vuxna. (47) Åh, så mycket Bill kunde lära Waldo! (48) Men det var längesedan.

(49) Sheila Klein, hennes allra bästa vän, gick in genom verandadörren och in i köket. (50) "Åh gud, det är så dystert ute."
(51) "Ahh, jag fattar vad vad du menar, jag känner mig så äcklig!"
(52) Marsha drog åt bandet på morgonrocken vars linning var prydd med siden. (53) Sheila drog fingret över några saltkorn på köksbordet, slickade av fingret och grimaserade. (54) "Tanken är att jag ska ta de där saltpilllerna, men," sa hon och rynkade på näsan, "de får mig att spy." (55) Marsha började klappa sig lätt under hakan, en övning som hon hade sett på tv. (56) "Gud, prata inte ens om det." (57) Hon reste sig från bordet och gick till diskbänken där hon plockade fram en burk rosa och blå vitaminer. (58) "Vill du ha en? (59) Sägs vara bättre än kött" och försökte sedan röra vid knäna. (60) "Jag tror inte att jag någonsin kommer att var i närheten av en daiquiri igen."

(61) Hon gav upp och satte sig, den här gången närmare det lilla bordet med telefonen. "Kanske Bill ringer," sa hon och mötte Sheilas blick. (62) Sheila bet på nagelbanden. (63) "Efter i går kväll tänkte jag att du kanske var färdig med honom." (64)"Jag vet vad du menar. (65) Herregud, han var som en bläckfisk. (66) Händer överallt." (67) Hon gestikulerade och lyfte armarna uppåt i försvar. (68) "Grejen är, efter ett tag blir du trött på att slåss med honom, du vet, och trots allt gjorde jag inte riktigt någonting på fredag och lördag, så jag var, typ, skyldig honom en tjänst. (69) Hon började klia sig. (70) Sheila fnissade med handen över munnen. (71) "Vet du vad, jag kände likadant, och efter ett tag" här böjde hon sig framåt och viskade, "ville jag!" (72) Nu skrattade hon väldigt högt.

(73) Det var vid den här tidpunkten som Jameson från Clarence Darrow Post Office ringde på dörren till det stora putsfärgade huset byggt av kraftigt ekvirke. (74) När Marsha Bronson öppnade dörren hjälpte han henne att bära in paketet. (75) Han fick sina gula och gröna papperslappar signerade och lämnade med femton cent dricks som Marsha tog ur sin mammas lilla beiga anteckningsbok i byrålådan.
(76) "Vad tror du att det är?" frågade Sheila. (77) Marsha stod med armarna bakom ryggen. (78) Hon stirrade på den bruna kartongen som stod mitt i vardagsrummet. (79) "Vet inte."

(80) Inuti paketet skakade Waldo av spänning när han lyssnade på de dova rösterna. Sheila drog nageln över maskeringstejpen som löpte ner till kartongens mitt. (81) "Varför tittar du inte på returadressen och ser vem det kommer från?" (82) Waldo kände hjärtat slå. (83) Han kände de vibrerande stegen. Snart!

(83) Marsha gick runt kartongen och läste på etiketten. (84) "Åh, gud det är från Waldo!"
(85) "Den fjanten!" sa Sheila. (86) Waldo darrade av förväntan.
(87) "Tja, du kan lika gärna öppna det," sa Sheila. (88) Båda försökte dra ut häftklammern.
(89) "Ahh," stönade Marsha" han måste ha spikat i den." (90) De drog i klammern igen. (91) "Herregud, du behöver en betongborr för att öppna detta!" (92) De drog igen. (93) "Man får inget grepp."(94) De stod båda stilla och andades tungt. (95) "Varför hämtar du inte en sax," sa Sheila. (96) Marsha sprang in i köket, men det enda hon kunde hitta var en liten nagelsax. (97) Sedan kom hon ihåg att hennes far hade en samling verktyg i källaren. (98) Hon sprang ner, och när hon kom tillbaka hade hon en stor plåtskärare i handen. (99) "Det här är det bästa jag kunde hitta." (100) Hon andades intensivt. (101) "Här, du gör det. (102) Jag vill inte dö." (103) Hon sjönk ner i en stor fluffig soffa och pustade ut. (104) Sheila försökte göra ett snitt mellan maskeringstejpen och änden på kartongfliken, men bladet var för stort och det fanns inte tillräckligt med utrymme. (105) "Jävla skitgrej!" sa hon och kände sig mycket upprörd. (106) Sedan sa hon med ett leende "(107) Jag har en idé."
(108) "Vadå?" sa Marsha
(109) "Titta bara," sa Sheila och rörde fingret mot huvudet.

(110) Inuti i paketet var Waldo så hypnotiserad av spänning att han knappt kunde andas. (111) Hans hud irriterad av värmen och han kände hjärtat slå i halsgropen. (112) Det skulle snart ske. (113) Sheila stod rak i ryggen och gick runt till andra sidan av paketet. (114) Sedan sjönk hon ner på knä, tog tag i plåtskärarens båda handtag, andades djupt och högg sedan snabbt och med all kraft det långa bladet igenom maskeringstejpen, igenom kartongen, och rakt igenom Waldo Jeffers huvud, som delades på mitten och följdes av röda pulserande bågar i morgonsolens sken.

Fri översättning av novellen “The Gift” av Lou Reed (1968)

NOVELL.

Gåvan

(1) Waldo Jeffers hade kommit till vägs ände. (2) Det var nu i mitten av augusti, vilket innebar att han inte hade träffat Marsha på drygt två månader. (3) Två månader, och allt han hade att komma med var tre sönderlästa brev och två mycket dyra fjärrsamtal. (4) Det var sant att när skolan hade avslutats och hon hade återvänt till Wisconsin, och han till Locust, Pennsylvania, hade hon svurit på att vara trogen, åtminstone till viss del. (5) Hon skulle dejta ibland, men bara för nöjes skull. (6) Hon skulle förbli trogen.

(7) Men den senaste tiden hade Waldo börjat oroa sig. (8) Han hade svårt att sova på natten och när han gjorde det hade han hemska drömmar. (9) Han låg vaken på natten och vred och vände sig under det plisserade sängtäcket med tårar i ögonen. (10) Han föreställde sig Marsha och hennes svurna löften som besegrats med sprit och smekningar av någon neandertalare. (11) Han föreställde sig hur hon och slutligen gav efter för allt. (12) Detta var mer än någon människa stod ut med.

(13) Bilderna av Marshas trolöshet plågade honom. (14) Dagliga sexuella fantasier om hennes otrohet översvämmade han tankar. (15) Och grejen var, de skulle inte förstå hur hon fungerade. (16) Han, Waldo, var den enda som förstod det. (17) Han hade instinktivt fattat varje liten del av hennes innersta jag. (18) Han hade fått henne att skratta. (19) Hon behövde honom, och han var inte där.

(20) Han fick idén på torsdagen innan Komedifestivalen skulle gå av stapeln. (21) Han hade just klippt och kantskuret Edelsons gräsmatta för 15 kr och kollat postlådan för att se om det var något från Marsha. (22) Det fanns inget förutom ett informationsblad från America Aluminium som undrade ��ver hans markisbehov. (23) Åtminstone brydde de sig tillräckligt för att skriva.

(24) Det var ett New York-företag. (25) /---/ (26) Plötsligt slog det honom. (27) Det var sant att han inte hade tillräckligt med pengar för att resa till Wisconsin på det traditionella sättet, men varför inte posta sig själv. (28) Det var absurt enkelt. (29) Han skulle skeppa sig som paketpost, specialleverans. (30) Följande dag gick Waldo till köpcentret för att inhandla den nödvändiga utrustningen. (31) Han köpte maskeringstejp, en häftapparat och en en medelstor kartong som passade perfekt för en person i hans storlek. (32) Han bedömde att han med ett minimum av stötande och knuffande kunde resa ganska bekvämt. (33) Några lufthål, lite vatten, kanske lite snacks, och det skulle troligen vara lika bra som att resa turistklass.

(34) På fredag eftermiddag var Waldo redo. (35) Han var ordentligt inpackad och Posten hade lovat att plocka upp honom runt tre. (36) Han hade skrivit “ömtåligt” på paketet och när han satt ihopkrupen inuti vilandes på kudden som han eftertänksamt packat med, försökte han föreställa sig den vördnad och lycka som Marsha skulle känna när hon öppnade dörren, såg paketet, gav dricks till budet och öppnade det för att äntligen träffa sin Waldo igen. (37) Hon skulle kyssa honom och sedan kunde de kanske se en film. (38) Om han ändå hade kommit på detta tidigare. (39) Plötsligt greppade ett par grova händer i paketet och han lyftes upp. (40) Han landade med en duns i en lastbil och var nu på väg.

(41) Marsha Bronson hade precis lagt håret. (42) Det hade varit en slitsam helg. (43) Hon var tvungen att påminna sig om att inte dricka så där mycket. (44) Bill hade dock inte haft några problem med det. (45) När det hela var över hade han sagt att han fortfarande respekterade henne och att det sannerligen var naturens gång, och även om han inte älskade henne, kände han för henne. (46) Och att de trots allt var vuxna. (47) Åh, så mycket Bill kunde lära Waldo! (48) Men det var längesedan.

(49) Sheila Klein, hennes allra bästa vän, gick in genom verandadörren och in i köket. (50) "Åh gud, det är så dystert ute."
(51) "Ahh, jag fattar vad vad du menar, jag känner mig så äcklig!"
(52) Marsha drog åt bandet på morgonrocken vars linning var prydd med siden. (53) Sheila drog fingret över några saltkorn på köksbordet, slickade av fingret och grimaserade. (54) "Tanken är att jag ska ta de där saltpilllerna, men," sa hon och rynkade på näsan, "de får mig att spy." (55) Marsha började klappa sig lätt under hakan, en övning som hon hade sett på tv. (56) "Gud, prata inte ens om det." (57) Hon reste sig från bordet och gick till diskbänken där hon plockade fram en burk rosa och blå vitaminer. (58) "Vill du ha en? (59) Sägs vara bättre än kött" och försökte sedan röra vid knäna. (60) "Jag tror inte att jag någonsin kommer att var i närheten av en daiquiri igen."

(61) Hon gav upp och satte sig, den här gången närmare det lilla bordet med telefonen. "Kanske Bill ringer," sa hon och mötte Sheilas blick. (62) Sheila bet på nagelbanden. (63) "Efter i går kväll tänkte jag att du kanske var färdig med honom." (64)"Jag vet vad du menar. (65) Herregud, han var som en bläckfisk. (66) Händer överallt." (67) Hon gestikulerade och lyfte armarna uppåt i försvar. (68) "Grejen är, efter ett tag blir du trött på att slåss med honom, du vet, och trots allt gjorde jag inte riktigt någonting på fredag och lördag, så jag var, typ, skyldig honom en tjänst. (69) Hon började klia sig. (70) Sheila fnissade med handen över munnen. (71) "Vet du vad, jag kände likadant, och efter ett tag" här böjde hon sig framåt och viskade, "ville jag!" (72) Nu skrattade hon väldigt högt.

(73) Det var vid den här tidpunkten som Jameson från Clarence Darrow Post Office ringde på dörren till det stora putsfärgade huset byggt av kraftigt ekvirke. (74) När Marsha Bronson öppnade dörren hjälpte han henne att bära in paketet. (75) Han fick sina gula och gröna papperslappar signerade och l��mnade med femton cent dricks som Marsha tog ur sin mammas lilla beiga anteckningsbok i byrålådan.
(76) "Vad tror du att det är?" frågade Sheila. (77) Marsha stod med armarna bakom ryggen. (78) Hon stirrade på den bruna kartongen som stod mitt i vardagsrummet. (79) "Vet inte."

(80) Inuti paketet skakade Waldo av spänning när han lyssnade på de dova rösterna. Sheila drog nageln över maskeringstejpen som löpte ner till kartongens mitt. (81) "Varför tittar du inte på returadressen och ser vem det kommer från?" (82) Waldo kände hjärtat slå. (83) Han kände de vibrerande stegen. Snart!

(83) Marsha gick runt kartongen och läste på etiketten. (84) "Åh, gud det är från Waldo!"
(85) "Den fjanten!" sa Sheila. (86) Waldo darrade av förväntan.
(87) "Tja, du kan lika gärna öppna det," sa Sheila. (88) Båda försökte dra ut häftklammern.
(89) "Ahh," stönade Marsha" han måste ha spikat i den." (90) De drog i klammern igen. (91) "Herregud, du behöver en betongborr för att öppna detta!" (92) De drog igen. (93) "Man får inget grepp."(94) De stod båda stilla och andades tungt. (95) "Varför hämtar du inte en sax," sa Sheila. (96) Marsha sprang in i köket, men det enda hon kunde hitta var en liten nagelsax. (97) Sedan kom hon ihåg att hennes far hade en samling verktyg i källaren. (98) Hon sprang ner, och när hon kom tillbaka hade hon en stor plåtskärare i handen. (99) "Det här är det bästa jag kunde hitta." (100) Hon andades intensivt. (101) "Här, du gör det. (102) Jag vill inte dö." (103) Hon sjönk ner i en stor fluffig soffa och pustade ut. (104) Sheila försökte göra ett snitt mellan maskeringstejpen och änden på kartongfliken, men bladet var för stort och det fanns inte tillräckligt med utrymme. (105) "Jävla skitgrej!" sa hon och kände sig mycket upprörd. (106) Sedan sa hon med ett leende "(107) Jag har en idé."
(108) "Vadå?" sa Marsha
(109) "Titta bara," sa Sheila och rörde fingret mot huvudet.

(110) Inuti i paketet var Waldo så hypnotiserad av spänning att han knappt kunde andas. (111) Hans hud irriterad av värmen och han kände hjärtat slå i halsgropen. (112) Det skulle snart ske. (113) Sheila stod rak i ryggen och gick runt till andra sidan av paketet. (114) Sedan sjönk hon ner på knä, tog tag i plåtskärarens båda handtag, andades djupt och högg sedan snabbt och med all kraft det långa bladet igenom maskeringstejpen, igenom kartongen, och rakt igenom Waldo Jeffers huvud, som delades på mitten och följdes av röda pulserande bågar i morgonsolens sken.

Fri översättning av novellen “The Gift” av Lou Reed (1968)