SOM SAND MELLAN HANS FINGRAR

Ibland förstår man först långt efteråt hur saker och ting egentligen förhöll sig. Som med mammas platåsko-dagar. Man kunde se på skorna hur hon mådde. Favoriterna var röda med öppen tå och en tunn rem runt vristen. De var gjorda i något mockaliknande material som färgade av sig på huden, så även när hon inte hade dem på sig tänkte man på dem.

Hennes rörelsemönster var annorlunda de där dagarna. Allt hon rörde vid fick extra uppmärksamhet. När hon diskade till exempel. Varje kopp, fat och tallrik blev behandlad med respekt. Jag tyckte om att vara i närheten då, utan att hon märkte det. Länge, länge stod jag och tjuvkikade på henne och jag visste att i samma stund jag visade mig skulle det där fridfulla försvinna. Ungefär som när en såpbubbla svävar fritt i luften, höjer och sänker sig, dalar och spricker när den snuddar vid marken. Plopp.

En tidig kväll i slutet av maj hade hon ställt strykbrädan i köket. Bakdörren mot trädgården stod på vid gavel. Doften av hägg stack i näsan och skatorna satt i trädtopparna, vända mot solnedgången. Det vita i fjäderskruden var alldeles rosa mot himlen.

Mamma stod där och strök dukar och örngott med smeksamma rörelser och högen av tvätt på köksbänken minskade inte särskilt fort. Jag hade gömt mig bakom en vidöppen skåpdörr och var noga med att mina fötter inte stack fram. Det var knappt att jag andades. Då och då tittade hon ut mot trädgården och när en bris fick köksgardinerna att bölja sig blundade hon och höll strykjärnet stilla mot underlaget. Det ångade mot taket. Jag kände en oro i magen och när jag andades in doften av het bomull blev det strävt i halsen. Helst ville jag springa fram och slita strykjärnet ur handen på henne, men hon klarnade och fortsatte rörelsen med armen, fram och tillbaka.

Jag minns när han kom första gången. Det var en sådan dag när hon var så där drömsk. Det kan ha varit min födelsedag. Inte för att det brukade vara så märkvärdigt, men det var jag som hade fått hela hennes uppmärksamhet för en gångs skull.

Jag satt på en hög pall bakom kassan i kaféet och hon kammade mitt hår. Det hade inte hunnit bli blekt som det kan vara i slutet av sommaren. Med långsamma svep drog hon borsten genom håret, böjde sig fram och talade lågt och nära så att jag kände hennes varma andedräkt mot örat.

”Ska vi göra en fransk frisyr?”

Jag visste inte vad en fransk frisyr var, men det lät fint och jag nickade. Hon lät luggen vara, kammade tillbaka håret på hjässan och sidorna och samlade det i en svans. Resten av håret fick vara utsläppt. Hon drog ut lådan under kassaapparaten och rotade runt bland pennor och gem och urladdade batterier. Under tiden höll hon håret i ett stadigt grepp. Det gjorde ont, men jag tänkte att det känns i alla fall.

En tant med stora glasögon satt vid ett av kaféborden. Hon hade tittat på oss en lång stund och log som tanter gör när tysta flickor sitter stilla och låter deras mammor sätta upp håret på dem. Jag kände hur jag rodnade. Samtidigt ville jag att mamma skulle fortsätta och till slut hittade hon ett brett gummiband som hon snodde fast i håret. Hon stod tätt bakom mig och fortsatte att röra vid mig. När hon smekte mina kinder kände jag mig varm i hela kroppen.

Den där stunden var viktig på något sätt. Jag ville komma ihåg den och lade varje sekund på minnet. Jag blundade och kände vinddraget när entrédörren öppnades. Han kom fram till oss och jag tror att han sa:

”Hon är mer lik dig, tack och lov.”

Mammas händer slutade tvärt och det var som om en kall orm slingrade sig över ryggen. Hon lyfte ner mig från pallen. Schasade iväg mig till köket bakom kafébutiken. Det enda jag hann se var en lång gestalt i motljus, men den djupa rösten hängde kvar som ett gonggong-ljud i mig.

Jag vågade inte smyga tillbaka för att lyssna. Istället gick jag ut och satte mig på yttertrappan mot baksidan. Jag blev kall om stjärten och stel i hela kroppen och när pappa promenerade in genom trädgårdsgrinden hade det redan börjat mörkna. Han såg mig sitta där och huttra och frågade han hur det var fatt, men jag visste som vanligt inte vad jag skulle svara.

Jag hörde mummel från deras sovrum den kvällen. Det lät som jordgetingarna i hålet bakom äppelträdet. Nästa dag tog mamma med mig till damfriseringen ett par kvarter från vårt kafé. Hon lyfte upp mig i stolen framför en av speglarna och hämtade en damtidning som låg på hyllan innanför det höga skyltfönstret.

”Så”, sa hon till frisörskan och pekade på omslaget med en bild av en blond kvinna med uppspärrad blick. Ögonfransarna var täta och svarta som på en blunddocka, men hon såg mer ut som en pojke i sitt kortklippta hår och sneda lugg.

Jag protesterade inte. Hoppades att det skulle gå fort. Mamma lutade sig tillbaka på en av stolarna. Hon lade det ena benet över det andra och bläddrade snabbt i tidningen. Foten vickade upp och ner i samma takt som sekundvisaren på väggklockan. Sandalen flippade mot foten och mina lockar föll mot golvet.

Jag var med den där gången när hon köpte de röda platåskorna. När hon vickade på den höga spegeln i butiken studsade solkatterna mellan golvet och taket. Det glänste om hennes vader. Den korta, blommiga kjolen svajade när hon vände och vred på sig. Håret var utsläppt och lockade sig över axlarna. Hon kom fram till mig där jag satt, på den låga pallen med mina ben på var sida om ett snedställt fotstöd. Hon placerade sin fot där.

”Fina?” frågade hon.

Jag nickade. Hon doftade sol och strand.

”De finns i blått också.”

Om pappa hade varit med hade han sagt ”köp båda”, inte utan sorg i rösten. Jag kunde alltid uppfatta den där ledsamheten när han tittade på henne, som om hon rann som sand mellan hans fingrar. Det var konstigt att hon inte såg det själv, eller så såg hon det men lät bli att visa det. Pappa var kvar i kaféet och serverade och undrade säkert var vi höll hus.

Hon gick fram till spegeln igen, samlade ihop sitt hår och blottade nacken. Hon tittade inte på skorna längre, mer på sig själv från sidan, nerifrån och upp. På höfterna. Midjan. Den långa, smala halsen. Hon strök handen över bröstet, stannade upp vid urringningen och fingrade på den tunna guldkedjan. Jag skruvade på mig. Kände mig kissnödig.

”Ska du inte köpa skorna då?” sa jag.

Hon hade lovat att vi skulle gå förbi bokhandeln och köpa kritor och ritblock till mig. Nu var jag orolig att hon hade glömt det. Kanske var det någonting annat som oroade mig, men det var enklare att skylla på blocket och pennorna.

Hon sjönk ner på en bänk med sliten skinndyna och böjde sig fram för att spänna upp remmen runt ena vristen. Expediten hade varit upptagen med en äldre man som ville ha ett par galoscher, men nu kom hon fram till oss. Tantfrisyren var kort med sprayad lugg i pannan och såg ut som en hockeyhjälm.

”Tar vi dem?” undrade hon med händerna knäppta på magen som om hon bad till Gud. Jag såg framför mig att hon stod utanför vår dörr en vacker dag, i sin duvblå angorakofta och rutiga kjol och med händerna på det där viset, och sa att nu var det minsann hennes tur att ha skorna. Mamma tittade upp. Hennes kinder var rosiga när hon nickade och sa:

”Jag behåller dem på, tack.”

Hon spände fast remmen igen. Ögonen var glansiga. Jag tittade på mina gymnastikskor. En gång var de vita, nu var de grå med en brungul rand utmed sulan där fukten hade trängt in. Expediten såg när jag drog in fötterna under pallsitsen. Hon log, men jag visste att hon skulle berätta för sina väninnor om mig, utan det där leendet.

”Ska vi ta kartongen också?” frågade hon på väg till kassadisken.

”Nej, men gärna en påse till de gamla skorna”, ropade mamma efter henne och plockade upp sina sandaler.

Sulorna var slitna. Lädret sprucket. När vi kom fram till kassan höll hon upp dem mellan tummen och pekfingret.

”Tänk att gamla ser ännu mer slitna ut när man har provat nya.” Expediten log och nickade, knappade in beloppet på kassaapparaten. ”Äsch, vi slänger dem”, sa mamma och sträckte fram dem med raka armar över disken.

”Säkert?”

”Ja!”

Hade det funnits publik hade alla ställt sig upp och applåderat. Tanten med hjälmfrisyren tog emot sandalerna och lade dem i en papperskorg vid väggen. Hon såg belåten ut och vek ihop påsen och lade den på en hylla under disken. Mamma betalade, vi sa tack och gick.

Strax utanför entrén till skoaffären stannade hon och vände ansiktet mot solen. Håret föll ner över ryggen och efter en stund tittade hon ner på mig och tog min hand. Det fanns en iver i rösten:

”Kom, vi skyndar oss. Vi ska göra en utflykt.”

Det var vår sista sommar tillsammans.

Det har gått ett år sedan hon försvann och jag har slutat hoppas på att hon ska komma tillbaka. Jag vet att hon lever, men det vore nästan bättre om hon var död. Pappa är antingen upptagen i kaféet, tyst och genomskinlig att han knappt syns, eller så ligger han och trycker i sovrummet en trappa upp. Det är som att vara föräldralös, på riktigt.Monikas mamma tog livet av sig. Hon hade köpt fem meter lång slang och kraftig isoleringstejp i järnbutiken, åkt hem och kört in bilen i garaget. Sedan hade hon tejpat fast ena änden av slangen på avgasröret och vevat ner bilrutan så pass att hon kunde dra in andra änden där. Hon behövde bara sitta vid ratten med motorn på och vänta. Jag undrar vad hon tänkte innan hon slocknade, om hon hann ångra sig.

Jag har sett det där framför mig så många gånger. Monika snålade inte på detaljerna. Vi kom ner till omklädningsrummet efter gymnastiken och där satt hon på bänken och väntade på oss. Hon hade inte varit med på lektionen. Hon brukar ofta skolka, eller skylla på att hon har mens. Hon var den första som fick den, vad jag vet.

”Mamma är död”, sa hon som om hon hade sagt att det blir fiskgratäng till lunch idag.

Jag trodde henne inte först, men de andra tjejerna samlades runt henne. Vi har håltimme efter den där lektionen och jag brukar alltid skynda mig hem för att hinna duscha, men den här gången drog jag ut på det. Jag både ville höra och inte. Alla satt tysta runt Monika och höll varandras händer.

”Men varför?” sa Lena som alltid vill ha svar på allt, utan känsla för när det passar sig.

”Depression”, svarade Monika snabbt och Sanna började gråta.

Jag minns att jag sa till mamma en gång att jag kände mig deppig. Hennes väninna Ursula satt vid köksbordet och målade naglarna i en dimrosa färg som var totalt fel på henne. Vinglaset var tomt och hon målade utanför. Jag trodde inte att hon hörde mig, men så bräkte hon: ”Deppig? Flicka lilla, du har ingen aning om vad deppig är.”

Hon bad mamma fylla på glaset och gav mig en lång utläggning om sina depressioner, alla tabletter läkaren hade skrivit ut åt henne och hur dåligt de fungerade. Hon blev fet av dem, sa hon, och jag tänkte att det kanske var därför hon blev deprimerad, för att hon var fet. Men jag höll truten. Mamma var också tyst. Det var nästan det värsta.

Hennes röst var klar röst som av klirrande glas. Själv satt jag nära ytterdörren"

Monika satt lutad mot ytterkläderna som hängde från krokarna i omklädningsrummet. Hennes röst var klar röst som av klirrande glas. Själv satt jag nära ytterdörren, på en bänk som markerar var skogränsen går. Ingen lade märke till mig. Alla tittade och lyssnade på Monika som berättade allt. Jag sneglade på skohavet bakom mig. Snedgångna, slitna och gapande. Tomma skal utan kött, men ändå sprickfärdiga av lukter. Jag tänkte på Monikas mammas skor, hur snopna de måste vara nu. Aldrig mer skulle fötterna traska omkring med dem och jag kände hur det knöt sig i magen. Min mamma hade i alla fall vett att ta med sig sina skor.

Dörren från korridoren gick upp och gymnastikfröken tittade in.

”Vad är nu detta det här? Är ni kvar?” sa hon med sin polska brytning och orden smattrade mot väggarna som en smashad squashboll.

Lena berättade vad som hade hänt och för ett ögonblick såg jag att fröken tvekade, ungefär som när man måste bestämma sig för om man ska gå mot röd gubbe, eller vänta på grönt. Hon tog ett par steg in i omklädningsrummet samtidigt som hon strök händerna över det uppsatta håret. Huden stramade som trumskinn över kindbenen och hon tog ett djupt andetag.

”Iväg med er nu”, sa hon till oss andra, och till Monika med mjukare röst: ”Följ med mig, vännen.”

Jag tänkte på alla lektioner när fröken prickat av oss och Monika inte var där. Hennes mun var som ett tunt streck och hon spekulerade i Monikas frånvaro. Ju längre in på terminen vi kom, ju mer kreativ blev hon. Hon gissade på allt från ”halsfluss” och ”vinterkräksjuka” till ”tyfus” och ”amputation”. "Hon kanske har fått kallebrand?" sa hon, och vi skrattade. Men när hon spottade ur sig: "Har hennes hamster dött? Eller hennes mamma kanske?” höll vi oss för skratt. Fröken ledde ut Monika ur omklädningsrummet och nu brast det. Gråten ekade i korridoren och hördes fortfarande när de gick in i gymnastiklärarens kontor längst bort. När dörren stängdes lät gråten mer som ett dämpat brölande.

Vi klädde på oss. Sa ingenting till varandra. Skyndade oss ut från det där omklädningsrummet som från den stunden alltid skulle få oss att tänka på ett pedantiskt städat dubbelgarage och stanken av avföring och avgaser. Det hade Monika sett till. Eller egentligen hennes mamma.

När jag cyklade hem kände jag mig upprymd. Det var någonting intressant med döden. Den hade öppnat en spricka i fröken. Det var som om det där trumskinnet sprack upp och ljus sipprade ut. Det fanns hopp. Döden var inte definitiv, men att det förhöll sig så förstod jag långt senare.

SOM SAND MELLAN HANS FINGRAR

Ibland förstår man först långt efteråt hur saker och ting egentligen förhöll sig. Som med mammas platåsko-dagar. Man kunde se på skorna hur hon mådde. Favoriterna var röda med öppen tå och en tunn rem runt vristen. De var gjorda i något mockaliknande material som färgade av sig på huden, så även när hon inte hade dem på sig tänkte man på dem.

Hennes rörelsemönster var annorlunda de där dagarna. Allt hon rörde vid fick extra uppmärksamhet. När hon diskade till exempel. Varje kopp, fat och tallrik blev behandlad med respekt. Jag tyckte om att vara i närheten då, utan att hon märkte det. Länge, länge stod jag och tjuvkikade på henne och jag visste att i samma stund jag visade mig skulle det där fridfulla försvinna. Ungefär som när en såpbubbla svävar fritt i luften, höjer och sänker sig, dalar och spricker när den snuddar vid marken. Plopp.

En tidig kväll i slutet av maj hade hon ställt strykbrädan i köket. Bakdörren mot trädgården stod på vid gavel. Doften av hägg stack i näsan och skatorna satt i trädtopparna, vända mot solnedgången. Det vita i fjäderskruden var alldeles rosa mot himlen.

Mamma stod där och strök dukar och örngott med smeksamma rörelser och högen av tvätt på köksbänken minskade inte särskilt fort. Jag hade gömt mig bakom en vidöppen skåpdörr och var noga med att mina fötter inte stack fram. Det var knappt att jag andades. Då och då tittade hon ut mot trädgården och när en bris fick köksgardinerna att bölja sig blundade hon och höll strykjärnet stilla mot underlaget. Det ångade mot taket. Jag kände en oro i magen och när jag andades in doften av het bomull blev det strävt i halsen. Helst ville jag springa fram och slita strykjärnet ur handen på henne, men hon klarnade och fortsatte rörelsen med armen, fram och tillbaka.

Jag minns när han kom första gången. Det var en sådan dag när hon var så där drömsk. Det kan ha varit min födelsedag. Inte för att det brukade vara så märkvärdigt, men det var jag som hade fått hela hennes uppmärksamhet för en gångs skull.

Jag satt på en hög pall bakom kassan i kaféet och hon kammade mitt hår. Det hade inte hunnit bli blekt som det kan vara i slutet av sommaren. Med långsamma svep drog hon borsten genom håret, böjde sig fram och talade lågt och nära så att jag kände hennes varma andedräkt mot örat.

”Ska vi göra en fransk frisyr?”

Jag visste inte vad en fransk frisyr var, men det lät fint och jag nickade. Hon lät luggen vara, kammade tillbaka håret på hjässan och sidorna och samlade det i en svans. Resten av håret fick vara utsläppt. Hon drog ut lådan under kassaapparaten och rotade runt bland pennor och gem och urladdade batterier. Under tiden höll hon håret i ett stadigt grepp. Det gjorde ont, men jag tänkte att det känns i alla fall.

En tant med stora glasögon satt vid ett av kaféborden. Hon hade tittat på oss en lång stund och log som tanter gör när tysta flickor sitter stilla och låter deras mammor sätta upp håret på dem. Jag kände hur jag rodnade. Samtidigt ville jag att mamma skulle fortsätta och till slut hittade hon ett brett gummiband som hon snodde fast i håret. Hon stod tätt bakom mig och fortsatte att röra vid mig. När hon smekte mina kinder kände jag mig varm i hela kroppen.

Den där stunden var viktig på något sätt. Jag ville komma ihåg den och lade varje sekund på minnet. Jag blundade och kände vinddraget när entrédörren öppnades. Han kom fram till oss och jag tror att han sa:

”Hon är mer lik dig, tack och lov.”

Mammas händer slutade tvärt och det var som om en kall orm slingrade sig över ryggen. Hon lyfte ner mig från pallen. Schasade iväg mig till köket bakom kafébutiken. Det enda jag hann se var en lång gestalt i motljus, men den djupa rösten hängde kvar som ett gonggong-ljud i mig.

Jag vågade inte smyga tillbaka för att lyssna. Istället gick jag ut och satte mig på yttertrappan mot baksidan. Jag blev kall om stjärten och stel i hela kroppen och när pappa promenerade in genom trädgårdsgrinden hade det redan börjat mörkna. Han såg mig sitta där och huttra och frågade han hur det var fatt, men jag visste som vanligt inte vad jag skulle svara.

Jag hörde mummel från deras sovrum den kvällen. Det lät som jordgetingarna i hålet bakom äppelträdet. Nästa dag tog mamma med mig till damfriseringen ett par kvarter från vårt kafé. Hon lyfte upp mig i stolen framför en av speglarna och hämtade en damtidning som låg på hyllan innanför det höga skyltfönstret.

”Så”, sa hon till frisörskan och pekade på omslaget med en bild av en blond kvinna med uppspärrad blick. Ögonfransarna var täta och svarta som på en blunddocka, men hon såg mer ut som en pojke i sitt kortklippta hår och sneda lugg.

Jag protesterade inte. Hoppades att det skulle gå fort. Mamma lutade sig tillbaka på en av stolarna. Hon lade det ena benet över det andra och bläddrade snabbt i tidningen. Foten vickade upp och ner i samma takt som sekundvisaren på väggklockan. Sandalen flippade mot foten och mina lockar föll mot golvet.

Jag var med den där gången när hon köpte de röda platåskorna. När hon vickade på den höga spegeln i butiken studsade solkatterna mellan golvet och taket. Det glänste om hennes vader. Den korta, blommiga kjolen svajade när hon vände och vred på sig. Håret var utsläppt och lockade sig över axlarna. Hon kom fram till mig där jag satt, på den låga pallen med mina ben på var sida om ett snedställt fotstöd. Hon placerade sin fot där.

”Fina?” frågade hon.

Jag nickade. Hon doftade sol och strand.

”De finns i blått också.”

Om pappa hade varit med hade han sagt ”köp båda”, inte utan sorg i rösten. Jag kunde alltid uppfatta den där ledsamheten när han tittade på henne, som om hon rann som sand mellan hans fingrar. Det var konstigt att hon inte såg det själv, eller så såg hon det men lät bli att visa det. Pappa var kvar i kaféet och serverade och undrade säkert var vi höll hus.

Hon gick fram till spegeln igen, samlade ihop sitt hår och blottade nacken. Hon tittade inte på skorna längre, mer på sig själv från sidan, nerifrån och upp. På höfterna. Midjan. Den långa, smala halsen. Hon strök handen över bröstet, stannade upp vid urringningen och fingrade på den tunna guldkedjan. Jag skruvade på mig. Kände mig kissnödig.

”Ska du inte köpa skorna då?” sa jag.

Hon hade lovat att vi skulle gå förbi bokhandeln och köpa kritor och ritblock till mig. Nu var jag orolig att hon hade glömt det. Kanske var det någonting annat som oroade mig, men det var enklare att skylla på blocket och pennorna.

Hon sjönk ner på en bänk med sliten skinndyna och böjde sig fram för att spänna upp remmen runt ena vristen. Expediten hade varit upptagen med en äldre man som ville ha ett par galoscher, men nu kom hon fram till oss. Tantfrisyren var kort med sprayad lugg i pannan och såg ut som en hockeyhjälm.

”Tar vi dem?” undrade hon med händerna knäppta på magen som om hon bad till Gud. Jag såg framför mig att hon stod utanför vår dörr en vacker dag, i sin duvblå angorakofta och rutiga kjol och med händerna på det där viset, och sa att nu var det minsann hennes tur att ha skorna. Mamma tittade upp. Hennes kinder var rosiga när hon nickade och sa:

”Jag behåller dem på, tack.”

Hon spände fast remmen igen. Ögonen var glansiga. Jag tittade på mina gymnastikskor. En gång var de vita, nu var de grå med en brungul rand utmed sulan där fukten hade trängt in. Expediten såg när jag drog in fötterna under pallsitsen. Hon log, men jag visste att hon skulle berätta för sina väninnor om mig, utan det där leendet.

”Ska vi ta kartongen också?” frågade hon på väg till kassadisken.

”Nej, men gärna en påse till de gamla skorna”, ropade mamma efter henne och plockade upp sina sandaler.

Sulorna var slitna. Lädret sprucket. När vi kom fram till kassan höll hon upp dem mellan tummen och pekfingret.

”Tänk att gamla ser ännu mer slitna ut när man har provat nya.” Expediten log och nickade, knappade in beloppet på kassaapparaten. ”Äsch, vi slänger dem”, sa mamma och sträckte fram dem med raka armar över disken.

”Säkert?”

”Ja!”

Hade det funnits publik hade alla ställt sig upp och applåderat. Tanten med hjälmfrisyren tog emot sandalerna och lade dem i en papperskorg vid väggen. Hon såg belåten ut och vek ihop påsen och lade den på en hylla under disken. Mamma betalade, vi sa tack och gick.

Strax utanför entrén till skoaffären stannade hon och vände ansiktet mot solen. Håret föll ner över ryggen och efter en stund tittade hon ner på mig och tog min hand. Det fanns en iver i rösten:

”Kom, vi skyndar oss. Vi ska göra en utflykt.”

Det var vår sista sommar tillsammans.

Det har gått ett år sedan hon försvann och jag har slutat hoppas på att hon ska komma tillbaka. Jag vet att hon lever, men det vore nästan bättre om hon var död. Pappa är antingen upptagen i kaféet, tyst och genomskinlig att han knappt syns, eller så ligger han och trycker i sovrummet en trappa upp. Det är som att vara föräldralös, på riktigt.Monikas mamma tog livet av sig. Hon hade köpt fem meter lång slang och kraftig isoleringstejp i järnbutiken, åkt hem och kört in bilen i garaget. Sedan hade hon tejpat fast ena änden av slangen på avgasröret och vevat ner bilrutan så pass att hon kunde dra in andra änden där. Hon behövde bara sitta vid ratten med motorn på och vänta. Jag undrar vad hon tänkte innan hon slocknade, om hon hann ångra sig.

Jag har sett det där framför mig så många gånger. Monika snålade inte på detaljerna. Vi kom ner till omklädningsrummet efter gymnastiken och där satt hon på bänken och väntade på oss. Hon hade inte varit med på lektionen. Hon brukar ofta skolka, eller skylla på att hon har mens. Hon var den första som fick den, vad jag vet.

”Mamma är död”, sa hon som om hon hade sagt att det blir fiskgratäng till lunch idag.

Jag trodde henne inte först, men de andra tjejerna samlades runt henne. Vi har håltimme efter den där lektionen och jag brukar alltid skynda mig hem för att hinna duscha, men den här gången drog jag ut på det. Jag både ville höra och inte. Alla satt tysta runt Monika och höll varandras händer.

”Men varför?” sa Lena som alltid vill ha svar på allt, utan känsla för när det passar sig.

”Depression”, svarade Monika snabbt och Sanna började gråta.

Jag minns att jag sa till mamma en gång att jag kände mig deppig. Hennes väninna Ursula satt vid köksbordet och målade naglarna i en dimrosa färg som var totalt fel på henne. Vinglaset var tomt och hon målade utanför. Jag trodde inte att hon hörde mig, men så bräkte hon: ”Deppig? Flicka lilla, du har ingen aning om vad deppig är.”

Hon bad mamma fylla på glaset och gav mig en lång utläggning om sina depressioner, alla tabletter läkaren hade skrivit ut åt henne och hur dåligt de fungerade. Hon blev fet av dem, sa hon, och jag tänkte att det kanske var därför hon blev deprimerad, för att hon var fet. Men jag höll truten. Mamma var också tyst. Det var nästan det värsta.

Hennes röst var klar röst som av klirrande glas. Själv satt jag nära ytterdörren"

Monika satt lutad mot ytterkläderna som hängde från krokarna i omklädningsrummet. Hennes röst var klar röst som av klirrande glas. Själv satt jag nära ytterdörren, på en bänk som markerar var skogränsen går. Ingen lade märke till mig. Alla tittade och lyssnade på Monika som berättade allt. Jag sneglade på skohavet bakom mig. Snedgångna, slitna och gapande. Tomma skal utan kött, men ändå sprickfärdiga av lukter. Jag tänkte på Monikas mammas skor, hur snopna de måste vara nu. Aldrig mer skulle fötterna traska omkring med dem och jag kände hur det knöt sig i magen. Min mamma hade i alla fall vett att ta med sig sina skor.

Dörren från korridoren gick upp och gymnastikfröken tittade in.

”Vad är nu detta det här? Är ni kvar?” sa hon med sin polska brytning och orden smattrade mot väggarna som en smashad squashboll.

Lena berättade vad som hade hänt och för ett ögonblick såg jag att fröken tvekade, ungefär som när man måste bestämma sig för om man ska gå mot röd gubbe, eller vänta på grönt. Hon tog ett par steg in i omklädningsrummet samtidigt som hon strök händerna över det uppsatta håret. Huden stramade som trumskinn över kindbenen och hon tog ett djupt andetag.

”Iväg med er nu”, sa hon till oss andra, och till Monika med mjukare röst: ”Följ med mig, vännen.”

Jag tänkte på alla lektioner när fröken prickat av oss och Monika inte var där. Hennes mun var som ett tunt streck och hon spekulerade i Monikas frånvaro. Ju längre in på terminen vi kom, ju mer kreativ blev hon. Hon gissade på allt från ”halsfluss” och ”vinterkräksjuka” till ”tyfus” och ”amputation”. "Hon kanske har fått kallebrand?" sa hon, och vi skrattade. Men när hon spottade ur sig: "Har hennes hamster dött? Eller hennes mamma kanske?” höll vi oss för skratt. Fröken ledde ut Monika ur omklädningsrummet och nu brast det. Gråten ekade i korridoren och hördes fortfarande när de gick in i gymnastiklärarens kontor längst bort. När dörren stängdes lät gråten mer som ett dämpat brölande.

Vi klädde på oss. Sa ingenting till varandra. Skyndade oss ut från det där omklädningsrummet som från den stunden alltid skulle få oss att tänka på ett pedantiskt städat dubbelgarage och stanken av avföring och avgaser. Det hade Monika sett till. Eller egentligen hennes mamma.

När jag cyklade hem kände jag mig upprymd. Det var någonting intressant med döden. Den hade öppnat en spricka i fröken. Det var som om det där trumskinnet sprack upp och ljus sipprade ut. Det fanns hopp. Döden var inte definitiv, men att det förhöll sig så förstod jag långt senare.

SOM SAND MELLAN HANS FINGRAR

Ibland förstår man först långt efteråt hur saker och ting egentligen förhöll sig. Som med mammas platåsko-dagar. Man kunde se på skorna hur hon mådde. Favoriterna var röda med öppen tå och en tunn rem runt vristen. De var gjorda i något mockaliknande material som färgade av sig på huden, så även när hon inte hade dem på sig tänkte man på dem.

Hennes rörelsemönster var annorlunda de där dagarna. Allt hon rörde vid fick extra uppmärksamhet. När hon diskade till exempel. Varje kopp, fat och tallrik blev behandlad med respekt. Jag tyckte om att vara i närheten då, utan att hon märkte det. Länge, länge stod jag och tjuvkikade på henne och jag visste att i samma stund jag visade mig skulle det där fridfulla försvinna. Ungefär som när en såpbubbla svävar fritt i luften, höjer och sänker sig, dalar och spricker när den snuddar vid marken. Plopp.

En tidig kväll i slutet av maj hade hon ställt strykbrädan i köket. Bakdörren mot trädgården stod på vid gavel. Doften av hägg stack i näsan och skatorna satt i trädtopparna, vända mot solnedgången. Det vita i fjäderskruden var alldeles rosa mot himlen.

Mamma stod där och strök dukar och örngott med smeksamma rörelser och högen av tvätt på köksbänken minskade inte särskilt fort. Jag hade gömt mig bakom en vidöppen skåpdörr och var noga med att mina fötter inte stack fram. Det var knappt att jag andades. Då och då tittade hon ut mot trädgården och när en bris fick köksgardinerna att bölja sig blundade hon och höll strykjärnet stilla mot underlaget. Det ångade mot taket. Jag kände en oro i magen och när jag andades in doften av het bomull blev det strävt i halsen. Helst ville jag springa fram och slita strykjärnet ur handen på henne, men hon klarnade och fortsatte rörelsen med armen, fram och tillbaka.

Jag minns när han kom första gången. Det var en sådan dag när hon var så där drömsk. Det kan ha varit min födelsedag. Inte för att det brukade vara så märkvärdigt, men det var jag som hade fått hela hennes uppmärksamhet för en gångs skull.

Jag satt på en hög pall bakom kassan i kaféet och hon kammade mitt hår. Det hade inte hunnit bli blekt som det kan vara i slutet av sommaren. Med långsamma svep drog hon borsten genom håret, böjde sig fram och talade lågt och nära så att jag kände hennes varma andedräkt mot örat.

”Ska vi göra en fransk frisyr?”

Jag visste inte vad en fransk frisyr var, men det lät fint och jag nickade. Hon lät luggen vara, kammade tillbaka håret på hjässan och sidorna och samlade det i en svans. Resten av håret fick vara utsläppt. Hon drog ut lådan under kassaapparaten och rotade runt bland pennor och gem och urladdade batterier. Under tiden höll hon håret i ett stadigt grepp. Det gjorde ont, men jag tänkte att det känns i alla fall.

En tant med stora glasögon satt vid ett av kaféborden. Hon hade tittat på oss en lång stund och log som tanter gör när tysta flickor sitter stilla och låter deras mammor sätta upp håret på dem. Jag kände hur jag rodnade. Samtidigt ville jag att mamma skulle fortsätta och till slut hittade hon ett brett gummiband som hon snodde fast i håret. Hon stod tätt bakom mig och fortsatte att röra vid mig. När hon smekte mina kinder kände jag mig varm i hela kroppen.

Den där stunden var viktig på något sätt. Jag ville komma ihåg den och lade varje sekund på minnet. Jag blundade och kände vinddraget när entrédörren öppnades. Han kom fram till oss och jag tror att han sa:

”Hon är mer lik dig, tack och lov.”

Mammas händer slutade tvärt och det var som om en kall orm slingrade sig över ryggen. Hon lyfte ner mig från pallen. Schasade iväg mig till köket bakom kafébutiken. Det enda jag hann se var en lång gestalt i motljus, men den djupa rösten hängde kvar som ett gonggong-ljud i mig.

Jag vågade inte smyga tillbaka för att lyssna. Istället gick jag ut och satte mig på yttertrappan mot baksidan. Jag blev kall om stjärten och stel i hela kroppen och när pappa promenerade in genom trädgårdsgrinden hade det redan börjat mörkna. Han såg mig sitta där och huttra och frågade han hur det var fatt, men jag visste som vanligt inte vad jag skulle svara.

Jag hörde mummel från deras sovrum den kvällen. Det lät som jordgetingarna i hålet bakom äppelträdet. Nästa dag tog mamma med mig till damfriseringen ett par kvarter från vårt kafé. Hon lyfte upp mig i stolen framför en av speglarna och hämtade en damtidning som låg på hyllan innanför det höga skyltfönstret.

”Så”, sa hon till frisörskan och pekade på omslaget med en bild av en blond kvinna med uppspärrad blick. Ögonfransarna var täta och svarta som på en blunddocka, men hon såg mer ut som en pojke i sitt kortklippta hår och sneda lugg.

Jag protesterade inte. Hoppades att det skulle gå fort. Mamma lutade sig tillbaka på en av stolarna. Hon lade det ena benet över det andra och bläddrade snabbt i tidningen. Foten vickade upp och ner i samma takt som sekundvisaren på väggklockan. Sandalen flippade mot foten och mina lockar föll mot golvet.

Jag var med den där gången när hon köpte de röda platåskorna. När hon vickade på den höga spegeln i butiken studsade solkatterna mellan golvet och taket. Det glänste om hennes vader. Den korta, blommiga kjolen svajade när hon vände och vred på sig. Håret var utsläppt och lockade sig över axlarna. Hon kom fram till mig där jag satt, på den låga pallen med mina ben på var sida om ett snedställt fotstöd. Hon placerade sin fot där.

”Fina?” frågade hon.

Jag nickade. Hon doftade sol och strand.

”De finns i blått också.”

Om pappa hade varit med hade han sagt ”köp båda”, inte utan sorg i rösten. Jag kunde alltid uppfatta den där ledsamheten när han tittade på henne, som om hon rann som sand mellan hans fingrar. Det var konstigt att hon inte såg det själv, eller så såg hon det men lät bli att visa det. Pappa var kvar i kaféet och serverade och undrade säkert var vi höll hus.

Hon gick fram till spegeln igen, samlade ihop sitt hår och blottade nacken. Hon tittade inte på skorna längre, mer på sig själv från sidan, nerifrån och upp. På höfterna. Midjan. Den långa, smala halsen. Hon strök handen över bröstet, stannade upp vid urringningen och fingrade på den tunna guldkedjan. Jag skruvade på mig. Kände mig kissnödig.

”Ska du inte köpa skorna då?” sa jag.

Hon hade lovat att vi skulle gå förbi bokhandeln och köpa kritor och ritblock till mig. Nu var jag orolig att hon hade glömt det. Kanske var det någonting annat som oroade mig, men det var enklare att skylla på blocket och pennorna.

Hon sjönk ner på en bänk med sliten skinndyna och böjde sig fram för att spänna upp remmen runt ena vristen. Expediten hade varit upptagen med en äldre man som ville ha ett par galoscher, men nu kom hon fram till oss. Tantfrisyren var kort med sprayad lugg i pannan och såg ut som en hockeyhjälm.

”Tar vi dem?” undrade hon med händerna knäppta på magen som om hon bad till Gud. Jag såg framför mig att hon stod utanför vår dörr en vacker dag, i sin duvblå angorakofta och rutiga kjol och med händerna på det där viset, och sa att nu var det minsann hennes tur att ha skorna. Mamma tittade upp. Hennes kinder var rosiga när hon nickade och sa:

”Jag behåller dem på, tack.”

Hon spände fast remmen igen. Ögonen var glansiga. Jag tittade på mina gymnastikskor. En gång var de vita, nu var de grå med en brungul rand utmed sulan där fukten hade trängt in. Expediten såg när jag drog in fötterna under pallsitsen. Hon log, men jag visste att hon skulle berätta för sina väninnor om mig, utan det där leendet.

”Ska vi ta kartongen också?” frågade hon på väg till kassadisken.

”Nej, men gärna en påse till de gamla skorna”, ropade mamma efter henne och plockade upp sina sandaler.

Sulorna var slitna. Lädret sprucket. När vi kom fram till kassan höll hon upp dem mellan tummen och pekfingret.

”Tänk att gamla ser ännu mer slitna ut när man har provat nya.” Expediten log och nickade, knappade in beloppet på kassaapparaten. ”Äsch, vi slänger dem”, sa mamma och sträckte fram dem med raka armar över disken.

”Säkert?”

”Ja!”

Hade det funnits publik hade alla ställt sig upp och applåderat. Tanten med hjälmfrisyren tog emot sandalerna och lade dem i en papperskorg vid väggen. Hon såg belåten ut och vek ihop påsen och lade den på en hylla under disken. Mamma betalade, vi sa tack och gick.

Strax utanför entrén till skoaffären stannade hon och vände ansiktet mot solen. Håret föll ner över ryggen och efter en stund tittade hon ner på mig och tog min hand. Det fanns en iver i rösten:

”Kom, vi skyndar oss. Vi ska göra en utflykt.”

Det var vår sista sommar tillsammans.

Det har gått ett år sedan hon försvann och jag har slutat hoppas på att hon ska komma tillbaka. Jag vet att hon lever, men det vore nästan bättre om hon var död. Pappa är antingen upptagen i kaféet, tyst och genomskinlig att han knappt syns, eller så ligger han och trycker i sovrummet en trappa upp. Det är som att vara föräldralös, på riktigt.Monikas mamma tog livet av sig. Hon hade köpt fem meter lång slang och kraftig isoleringstejp i järnbutiken, åkt hem och kört in bilen i garaget. Sedan hade hon tejpat fast ena änden av slangen på avgasröret och vevat ner bilrutan så pass att hon kunde dra in andra änden där. Hon behövde bara sitta vid ratten med motorn på och vänta. Jag undrar vad hon tänkte innan hon slocknade, om hon hann ångra sig.

Jag har sett det där framför mig så många gånger. Monika snålade inte på detaljerna. Vi kom ner till omklädningsrummet efter gymnastiken och där satt hon på bänken och väntade på oss. Hon hade inte varit med på lektionen. Hon brukar ofta skolka, eller skylla på att hon har mens. Hon var den första som fick den, vad jag vet.

”Mamma är död”, sa hon som om hon hade sagt att det blir fiskgratäng till lunch idag.

Jag trodde henne inte först, men de andra tjejerna samlades runt henne. Vi har håltimme efter den där lektionen och jag brukar alltid skynda mig hem för att hinna duscha, men den här gången drog jag ut på det. Jag både ville höra och inte. Alla satt tysta runt Monika och höll varandras händer.

”Men varför?” sa Lena som alltid vill ha svar på allt, utan känsla för när det passar sig.

”Depression”, svarade Monika snabbt och Sanna började gråta.

Jag minns att jag sa till mamma en gång att jag kände mig deppig. Hennes väninna Ursula satt vid köksbordet och målade naglarna i en dimrosa färg som var totalt fel på henne. Vinglaset var tomt och hon målade utanför. Jag trodde inte att hon hörde mig, men så bräkte hon: ”Deppig? Flicka lilla, du har ingen aning om vad deppig är.”

Hon bad mamma fylla på glaset och gav mig en lång utläggning om sina depressioner, alla tabletter läkaren hade skrivit ut åt henne och hur dåligt de fungerade. Hon blev fet av dem, sa hon, och jag tänkte att det kanske var därför hon blev deprimerad, för att hon var fet. Men jag höll truten. Mamma var också tyst. Det var nästan det värsta.

Hennes röst var klar röst som av klirrande glas. Själv satt jag nära ytterdörren"

Monika satt lutad mot ytterkläderna som hängde från krokarna i omklädningsrummet. Hennes röst var klar röst som av klirrande glas. Själv satt jag nära ytterdörren, på en bänk som markerar var skogränsen går. Ingen lade märke till mig. Alla tittade och lyssnade på Monika som berättade allt. Jag sneglade på skohavet bakom mig. Snedgångna, slitna och gapande. Tomma skal utan kött, men ändå sprickfärdiga av lukter. Jag tänkte på Monikas mammas skor, hur snopna de måste vara nu. Aldrig mer skulle fötterna traska omkring med dem och jag kände hur det knöt sig i magen. Min mamma hade i alla fall vett att ta med sig sina skor.

Dörren från korridoren gick upp och gymnastikfröken tittade in.

”Vad är nu detta det här? Är ni kvar?” sa hon med sin polska brytning och orden smattrade mot väggarna som en smashad squashboll.

Lena berättade vad som hade hänt och för ett ögonblick såg jag att fröken tvekade, ungefär som när man måste bestämma sig för om man ska gå mot röd gubbe, eller vänta på grönt. Hon tog ett par steg in i omklädningsrummet samtidigt som hon strök händerna över det uppsatta håret. Huden stramade som trumskinn över kindbenen och hon tog ett djupt andetag.

”Iväg med er nu”, sa hon till oss andra, och till Monika med mjukare röst: ”Följ med mig, vännen.”

Jag tänkte på alla lektioner när fröken prickat av oss och Monika inte var där. Hennes mun var som ett tunt streck och hon spekulerade i Monikas frånvaro. Ju längre in på terminen vi kom, ju mer kreativ blev hon. Hon gissade på allt från ”halsfluss” och ”vinterkräksjuka” till ”tyfus” och ”amputation”. "Hon kanske har fått kallebrand?" sa hon, och vi skrattade. Men när hon spottade ur sig: "Har hennes hamster dött? Eller hennes mamma kanske?” höll vi oss för skratt. Fröken ledde ut Monika ur omklädningsrummet och nu brast det. Gråten ekade i korridoren och hördes fortfarande när de gick in i gymnastiklärarens kontor längst bort. När dörren stängdes lät gråten mer som ett dämpat brölande.

Vi klädde på oss. Sa ingenting till varandra. Skyndade oss ut från det där omklädningsrummet som från den stunden alltid skulle få oss att tänka på ett pedantiskt städat dubbelgarage och stanken av avföring och avgaser. Det hade Monika sett till. Eller egentligen hennes mamma.

När jag cyklade hem kände jag mig upprymd. Det var någonting intressant med döden. Den hade öppnat en spricka i fröken. Det var som om det där trumskinnet sprack upp och ljus sipprade ut. Det fanns hopp. Döden var inte definitiv, men att det förhöll sig så förstod jag långt senare.